Inomhusträning

Nytt år nya möjligheter och äntligen har jag kommit igång med hundarnas träning och min egen också inte att förglömma.
Jag har unnat mig att boka inomhuslokal en gång i veckan dels för att jag inte vill vara väderberoende dels för att det skonar min kropp men framför allt att 2 timmar i veckan helt är vigt till hundträning och INGET annat :)
Jag testade ju att köra lite agility med Enya förra våren men jag kände att vi inte var på samma planet så jag lade ner det och har ist kört en massa rehabträning efter svansamputationen, styrka, jaktträning men mest av allt bara varit ute i skogen och umgåtts.
Visst har jag varvat lite startträning och handling runt träd ute i skogen och så har vi lagt stor vikt vid att få ordentliga "regler" runt leken.

Jag har filmat lite på våra 2 första träningar och hon går väldigt fint och siktar bättre och bättre men det som jag är mest nöjd med är just leken att hon vill leka MED mig vilket har varit en stor stötesten för oss.
Hon tar slut otroligt fort och det är korta korta pass som gäller.
Filmer kan ni se HÄR (9 Januari) & HÄR (13 januari)
Men hon är ju 1½ år ska du inte ut och tävla?
Vi får se hur det blir med den saken som läget är nu skulle hon aldrig klara av tävlingsmiljön men kanske kanske i framtiden det får tiden visa.
Just nu är jag bara så himla glad att vi blivit ett team både på plan,hemma och i skogen jag är verkligen hopplöst förälskad i denna lilla hund och att få uppleva den känslan igen är för mig en stor gåva.
Jag trodde inte det skulle vara möjligt inte efter att ha förlorat Chilla som stod mig så nära men nu är hon där min lilla svart/vita vän med det stora hjärtat i dubbel bemärkelse.
Vägen har varit tuff sorgen efter Chilla nästan omöjlig att bära och Enya har varit helt i sin egna stressbubbla mkt pga av smärta efter svansoperationen men också inflamerad tunntarm.
Och visst har min bottenlösa sorg spelat in jag var med facit i hand inte alls redo att ta hem en valp så snabbt efter det som hände, jag var i chock och läkaren förklarade det som att jag fick posttraumatisk stresssymtom.
Men hade jag velat ha det ogjort? Nej för vi hade inte haft denna nära relation om det inte varit för vad vi varit igenom tillsammans.

Det går inte att stressa fram rätt känslor det måste få ta tid så var det när jag åkte på Summer Camp hos Jenny & Zeljko som åskådare i sommras för att bli taggad att börja träna igen men jag kände ingenting... jag var inte där än det är först nu jag känner suget igen och riktigt längtar ut på banorna igen :)

Den riktiga vändpunkten var när jag åkte upp till Bengt & Gunilla på Gyllenboda hundcenter.
Bengt har fött upp Chillas mamma och även Josefins Glada.
Där satt vi och snackade vid köksborden och nystade upp många problem och det var i mycket större grad jag som fick hjälp ist Enya.
Det var skönt att komma till Bengt och Gunilla som inte en enda gång fick mig eller Enya att känna oss misslyckade.
Att få komma till några som känner till Enyas linjer, som tränar helt utan bestraffningar utan mest bara är.
Mitt stora problem var att jag hade sådan fruktansvärt dåligt samvete och irritation för att jag inte kunde reda ut situationen med Enya som blev allt mer ohållbar.
Men genom att succesivt släppa det dåliga samvetet och inte stirra mig tokig på alla hennes egenheter så började hjulet snurra åt rätt håll igen.
Vi har en lång väg kvar men vi har kommit långt redan och det känns så fantastiskt bra!

Ha det gott därute i blåsten /M