Träningstankar

             Inte utan min syster <3

Wow två blogginlägg i samma månad vad händer liksom :)
Det är toppen med att ha inomhusträning inplanerad en gång i veckan och framför allt Enya gör enorma framsteg.
Från att inte kunna hålla focus mer en ett par sek i taget utan att balla ur kan hon nu lätt köra 3-5 min utan problem och det är det jag är det jag är allra mest nöjd med.

Sen blir jag lika förvånad denna gång som jag var med Chilla hur snabbt man kan avancera i träningen när man lagt ner ett gediget grundarbete.
Att hunden förstår handlingen på plan mark utan hinder sedan kan man köra i stort sätt alla byten runt träd/stubbar/stövlar/hinkar mm.

Man har redan lärt in starter utan hinder inblandade i alla möjliga miljöer och med olika störningar.

Leken har fått "regler" och att man ser till att man kan belöna med både godis och lek.
Det gör att hundarna känner trygghet i vad dom ska göra när man avancerar i träningen.

Emellanåt tycker Enya att det är sådär med godisbelöning både när hon kommer upp i varv eller om jag har en leksak i handen då vill hon gärna skita i godiset och ta leksaken.
Men jag låter henne inte komma undan med det utan har jag erbjudit henne en gobit så ska hon ta den innan vi fortsätter PUNKT
Det är också en hint i exempelvis jakten, vill hon inte ta något då är hon för PÅ och då väntar jag till hon "andads" provar ingen tar hon den vet jag att låsningen är bruten och jag kan fortsätta med sökarbetet,apporten eller vad det nu var vi höll på med.
Samma sak gäller Niva & Love fast tvärt om dom får ingen godis om jag först erbjudit lek då får dom kampa först innan godiset kommer och så är det hela tiden att man får balansera upp dom olika sätten att belöna på så att dom inte tappar sitt värde vad det eän är man belönar med miljö/godis/leksak mm


För varje hund jag tränar upp så blir vägen mer smal jag vet hur jag vill ha det och jag vet hur jag ska ta mig dit men samtidigt är ingen hund den andra lik och Enya har verkligen satt mer än tränarfärdigheterna på prov.
Jag har fått söka nya vägar mött på tillbakavändsgränder,backat provat igen och igen.
När man dels har en sån extremt avlad hund som dessutom får fysiska problem ochd smärtor som även det sätter sig mentalt samtidigt som man själv inte är helt hundra då blir det svårt.
Men mitt mål har hela tiden varit som med alla mina hundar att dom ska känna trygghet.
Har du tryggheten i botten så klarar man svåra saker på vägen.
Med Chilla väntade jag till jag hade den tryggheten och samhörigheten innan jag gick ut och tävlade och det visade sig att det var värt att vänta den extra tiden.

Jag blir så jävla lessen och arg på alla träning/tävlingskåta människor som bara måste stå på startlinjen när hunden är 18 månader vare sig den är mogen för uppgiften eller inte.
Valpar som börjat tränas tidigt och sen applåderas för att den kan en hel jäkla massa vid 6 månader, sen att hundstackarn inte kan slappna av tillsammans med sin förare/själv utan får stängas in i bur mellan aktiviteterna, att ständigt vara beredd på att det ska hända något det är det ingen som bryr sig om.
Tränas allt ska tränas så till den milda grad, man måste tydligen hålla på att bekräfta hunden att den gör rätt heela tiden.
Jag kallar på mina hundar när jag vill dom något det gör att dom kan slappna av och gå och lägga sig dom behöver inte vara runt benen hela tiden få att få någon bekräftelse.
Det om något tycker jag är att lita på sina hundar ist för att tro att du måste vara där och sticka till dom godis stup i kvarten när hunden äntligen har kommit till ro (om den nu någongång gör det)
Våra sista 3 hundar (Chilla,Enya,Niva) har haft svårt att komma till ro och gärna vandrat runt i det oändliga men vi har helt enkelt stoppat dom i vandrandet och sagt att "tack nu är det bra" och burit dom till sin bädd och lagt dom där om och om igen tills dom slappnat av och "gett upp"
Nej det är inte farligt att lära dom att ge upp vi sitter med våra valpar och håller fast dom i famnen tills vi känner att dom slappnar av detta upprepar vi kväll efter kväll och det tar inte lång tid fören hunden känner att gud va skönt när matte/husse håller mig så kan jag helt slappna av och somna.
Detta har vi så mycket nytta av i olika situationer kloklippning sårvård mm
Hur urballad och stundtals manisk Enya varit så har hon alltid slappnat av i min famn och jag hade haft ett ännu större helvete med all sårvård efter svanskuperingen om vi inte lagt denna grundtrygghet när hon var valp.
Nej jag är inte ofelbar långt därifrån men jag försöker att ständig ha HUNDENS välmående i främsta rummet.
Jag drar gärna upp mina hundar i träningen och tränar korta fartfyllda pass med burvila emellan men inte fören grunden är lagd.
Nej Enya kanske aldrig blir den tävlingshund jag önskade mig ska jag då göra mig av med henne för att hon inte passar in? Ska jag ge upp för att det kommer ta så mycket tid och kraft för att få henne att överhuvudtaget att fungera?
Tro mig jag har suttit ute på en stubbe och gråtit floder men inte för rädslan att hon inte ska fungera som tävlingshund utan för att det ibland känns som jag inte kan hjälpa henne att jag inte kunde få kontakt med henne hon var helt låst.
Jag är glad att jag stod ut för dom senaste 2-3 månaderna har hon blommat ut som den vackraste sommaräng.
Varför jag skriver detta jo för den frågan jag får allra mest av hundägare är "Hur ska jag få min hund att slappna av den är så stressad?
Tänk om alla lade lika mycket tid på att bara vara med sin hund och lära känna den som dom lägger på inlärning av olika beteenden/moment mm


Jag tycker verkligen inte det är fel att ha höga mål och vara målmedveten tävlingsmänniska inte alls men det får aldrig gå ut över hunden så blind får man bara inte bli i min värld.

Ha det gott ute i snön/M